Som sand som glider mellan mina fingrar. Som tåget som sakta börjar rulla när jag springer upp på perrongen. Som dörrar som slår igen. Som ett barns ryggtavla med ryggsäcken på ryggen springande på väg ifrån mig. Som klockan som tickar. Som granen som barrar. Som mejlen som samlas på hög. Som alla de böcker jag beställer från Adlibris men aldrig hinner läsa.
Stanna tiden. Jag hinner inte med. Precis när jag känner att jag vet vem jag är. Vet vem jag vill vara. Vet vart jag är på väg. Precis när jag känner att jag lever i detta som är nu. Precis då. Ett kort ögonblick av lycka. Sedan blir nu då. Och det känns som det där med mindfulness gick rakt åt helvete.
Jag lär mina elever att andas nere från magen för att rösten ska räcka och låta behaglig. Själv kör jag med nyckelbensandning och flämtandes slänger jag mig med klichéer som att hjärtat sitter i halsgropen.
Men jag står som paralyserad. Vänta. Ge mig bara ett ögonblick. Tappade andan. Missade tåget. Försöker samla upp sanden som gled mellan fingrarna. Men den har blivit till smutsig jord på den regniga marken. Jag skriker stopp efter barnen som vinkar hej då. Kom tillbaka.Gå inte riktigt ännu.
Stanna tiden. Jag hinner inte med.
http://www.flickr.com/photos/59000291@N05/5708718116/
Vackert å sant. Fint du skriver, ja gillar´t.
SvaraRadera