But one step closer to it. Jag och Daisy hittade denna gula skönhet efter en lång promenad på Vallarn. Vi var där för att undersöka isen på den lilla sjön. Vågar man åka skridskor måntro?
1.29.2012
1.28.2012
This is not my glasses
...yet. Men om två veckor är de mina. Mamma kom hit och hängde med tjejerna så att jag och hubby fick tid för fikadejt. Blev nya glasögon i födelsedagspresent. Tackar. Sen fick lite sushi, skumpa och blåbärspaj även följa med hem. Väldigt enkel, skön och vuxen dag. Jag som fick glasögon, hubby fick innetofflor och ingen blev ombedd att visa leg på systemet. Eller rättare ALLA blev ombedda - UTOM jag och hubby... Jaja, det är väl bara att inse fakta. Jag är vuxen nu. Ganska skönt faktiskt.
1.27.2012
1.25.2012
This is not for little sisters.
Stora Ds nya faroritplats är nya gamla skänken i vardagsrummet. Den som en dag ska målas om. Det som aldrig kommer bli av. Där sitter storasyster iklädd alla sina juveler och berättar sagor för sig själv. På lagom avstånd från lillasysters nyfikna fingrar.
1.22.2012
1.20.2012
This is not a real roller coaster.
This is not fredagsmys.
...snart, väldigt snart är det. Åker baklänges hemåt genom ett vintermörkt mot Torp efter en lång arbetsvecka. Nöjd men sjukt trött. Längtar hem till pizza och fredagsmys. Ska pyssla om min förkylning och min fina familj. Måndagen kan gärna hålla sig på avstånd.
1.17.2012
This is not as lonely as it looks.
Sitter på Lilla Teatern mellan lektionerna och äter min nyss inköpta (tyvärr ganska torra) kycklingsallad. Lyssnar på klockan som tickar och dricker mitt medtagna (nu kalla) kaffe. Tycker om känslan av att inte ha jobbat alls trots att jag har arbetat nästan halva dagen. Fina elever. Känner tacksamhet och skänker en tanke åt en familj som orättvist nog inte fick behålla en familjemedlem. En fantastisk fin person som inte fick fortsätta vara pappa. Känner ännu mer tacksamhet.
1.15.2012
This is not an unhappy girl.
1.14.2012
This is not being 3.
Hej kära lilla bloggen. Godkväll. Förlåt att jag gett dig alldeles för lite uppmärksamhet den senaste veckan. Har bara haft lite annat för mig. Nämligen.
Veckans två stora händelser är att jag i måndags på riktigt började mitt nya jobb och att det i tisdags var 4 år sedan jag blev mamma. Det nya jobbet känns bra. Utmanande och meningsfullt. Och det 4 år gamla jobbet - att vara Daisys (och självklart även Doris) mamma är den roligaste, bästa och mest värdefulla uppgift jag någonsin tilldelats.
Denna veckan känner jag tacksamhet. En bra känsla att börja året med. Godnatt.
1.05.2012
This is not bad. Just a bit lonely.
Första egentiden på ca tusen. Och jag känner mig ensam. Tramsigt. Jag vet. Men jag saknar mina småtroll därhemma. Och stortrollet med så klart. Trots att de alla tre ofta är gnälliga, tjatiga och lite skitjobbiga. Så är de ju mina och alldeles... alldeles... underbara. Speciellt med två mils mellanrum.
1.04.2012
This is not 2012.
1.01.2012
This is not goodbye. I say hello.
Så här på nyårsdagen brukar man ju blicka tillbaka. Och sedan lova saker man inte håller. Tillbakablicken får mig att inse att 2011 nog kan vara året då jag äntligen blev vuxen. Låter kanske sorgligt, men känns bra. Liksom nödvändigt. Har nog slutligen sagt upp bekantskapen med vissa drömmar. Drömmar som inte längre var mina. Som blivit någon annans. Vi har vuxit ifrån varandra. Glidit isär. Nu drömmer jag närmre verkligheten. Jag tror på 2012. Det kommer bli bra.
This is not the way to start a year.
Vår nyårsafton var otroligt mysig. Efter över en vecka fylld med fikor/lunch/brunch/middagar med fina vänner så bestämde vi oss för att ha en hemmakväll själva. Innan tjejerna skulle sova gick vi ut i trädgården och skickade iväg en sån där ljuslykta till himmelen - till Farmor Remy och Morbror Kristian. Och när sen tjejerna somnat plockade vi fram champagnen och sushin. Perfekt och kravlöst. Vid tolvslaget väckte vi Daisy som älskade alla fyrverkerierna... Tyvärr började året sedan lite... Eh... Kladdigt! Klockan 2 på natten började Daisy kräka och har väl i stort sett inte slutat. Vi har snart använt upp alla lakan och handdukar vi har. Jag tycker det är skitjobbigt att se min lilla duktiga älskling vara så ynklig. Nu hoppas vi bara att Doris ska klara sig... Happy New Year!